Efter att jag dragit overallen över kroppen, knytit skorna och greppat de på utsidan blöta handskarna går jag ut för att möta höstens väder. Klockan har passerat sex och vinden är friskare än någonsin. Kall och hård. Jag beger mig mot aktern och efter några tiotal meter ser jag matrosens röda overall lysa vid akterns förtöjningar. Det är dags att fara vidare. Tillsammans ser vi till att få fartyget lossas. Trossarna rullas in likt snöret runt en jojo. Jag tar av mig ena handsken för att säkert kunna hantera wincharnas kontrolldosa. Det är kallt, mycket kallt. Vinden viner genom mina fingrar och overallen fylls som ett segel. Nu är der riktigt mörkt ute. Utan lampor finns ingen chans att se vad man gör. Om några timmars segling ska vi åter ligga till kaj så trossarna som nyligen hissats upp, blöta och tunga, görs beredda att förtjas med på motsatta sidan. Trots kylan och det begränsade ljuset fick vi trossarna på plats. Nu är de redo för nästa stopp.
Plötsligt släcks alla lampor omkring oss. Allt blir mörkt. Akterlanternan lyser men dess ljus kan inte nå oss. Vi sätter oss ner, böjer våra huvuden bakåt och ser upp mot den stjärnklara himlen. Det enda som hörs är ljudet från motorn och vågorna som bryts vid fartygets sida. Men dessa ljud nästan försvinner när man drömmer sig bort. Fyrar och lampor från land syns på håll blinka och speglas i havet. Halvmånen lyser klart och allt är så vackert. Karlavagnen syns tydligt där vi sitter ihopkrupna i skydd för vinden. Vi sitter en stund tysta och bara tittar. Mörkret är avslappnande och vi skjunker djupt in i oss själva. Försvinner bort någon annan stans. Men kylan gör att vi inte kan hålla oss kvar längre. Vi reser oss upp och fångas upp av vinden. Vi går sakta tillbaka in mot värmen.
Det är 30 minuter kvar innan min vakt börjar. Vakten som ska hålla mig vaken till tolv. Jag går in i köket där det bjuds på korv. Någon hunger känns inte längre och jag känner mig redo för kvällens arbete. De fyra trapporna leder mig upp till bryggan. Där uppe är det svart, lika svart som när man blundar. Jag kryper ihop bekvämt i en stol och hör radion spela svagt i bakgrunden. Annars är allting tyst. Vi är fyra personer alla lika tysta. Det är mörkret och kvällens timmar som får oss att säga ingenting alls. Det är en tystnad som får mig att slappna av och försvinna bort i min egna värld. Än finns ingenting att göra. Det är väntan som gäller. En timme går. Kapten som för nuvarande har vakt som styrman meddelar land att vi om en timme passerar en viss position. Bryggan helt mörk med blick ut över havet, med de nu mörkervana ögonen, är bland de skönaste som finns.
Gröna och röda prickar syns nu blinka. Dem ska vi i mellan. Vi har kommit till farleden som styr oss in mot Oulu. För mig är det första gången. Första gången då jag arbetar vid ankomsten till Oulu. Med en timme kvar till midnatt drar jag åter overallen över kroppen, knyter skorna och greppar handskarna som inte blivit torrare och beger jag mig ut i mörkret och kylan igen för att göra fast vid kaj.
Oulu hamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar